Verkligheten...

Jag vart aldrig veterinär, inte heller pilot, jag flyttade aldrig till Australien. Jag vart barnskötare, men inte heller det jobbar jag med, ist vart jag ett enkelt butiksbiträde, drömmen finns där att göra nått jag verkligen vill, men vad?
Jag fick tillslut min drömprins, Vi gifte oss dessutom förra året, glömmer det aldrig när jag såg han första gången. Skulle inte förvånna mig om jag stod med öppen mun å dregglade som en stor fluffig sankt bernads hund. Vad hade egentligen denna kille för problem, jag började leta efter fel å brister, va han sjuk, vad va det egentligen för fel på denna otroligt snygga karln? nått måste det ju va? hur skulle han annars va singel å inte få relationer att funka? Men nej det fanns inga fel han va/är bara helt perfekt.
Jag fick min drömgård, ingen egen vetrinär klinik, men jag fick alla mina djur, ingen hästuppfödning men vad gör det? jag har ju så mycket annat, hästar, får, katter, hundar, höns, kanin, å massa dammråttor. Det jag heller inte har fått är barn...

Drömmar...

Som barn är drömmarna många. Man målar upp hur man vill ha sitt liv.
Jag ville bli vetrenär, rädda alla djur i hela världen. Jag ville ha fred på jorden, inga krig, ingen svält. Jag ville hitta den där drömkillen som fanns i böckerna o filmerna. Jag ville bo på landet, på en stor gård med många djur, ville födda upp massor med hästar och ha en egen vetrenärklinik. Ett tag ville ja dessutom bli pilot bo i Australien ha en egen farm å ha det som typ serien "doktorn kan komma". Jag ville ha massor med barn, vi är många syskon i min familj, de va självklart att jag också skulle låta mina barn växa upp med många syskon, som dom kunde hata o älska precis som jag har gjort... Men verkligheten är något helt annat...